Blogg

Min personliga hållning till polyvagalteorin
– hur jag arbetar med den i psykoterapi,
utbildning och skrivande

I mitt arbete med skam, dissociation, trauma och anknytning använder jag polyvagalteorin som en av flera kartor för att förstå nervsystemets reaktioner. Den hjälper mig att se att nervsystemet inte är en sluten loop inuti individen, utan ett öppet socialt system som hela tiden samspelar med andra kroppar och med den omgivning vi lever i.

Under de senaste åren har teorin utsatts för omfattande vetenskaplig kritik, samtidigt som den har försvarats och förtydligats av sina upphovspersoner. Här formulerar jag min nuvarande hållning – hur jag förstår debatten och varför jag fortsatt använder polyvagalteorin som ett humaniserande perspektiv på mänskliga reaktioner i terapi, utbildning och skrivande.

Forskare som Ruth Lanius har visat hur trauma påverkar större hjärnnätverk som bär självupplevelse, känsloreglering och uppmärksamhet. Hennes arbete ger förståelse för den frånkoppling vi kan uppleva mellan hjärna och kropp. Andra, som Jessica Maguire, beskriver hur hjärnan hela tiden försöker förutsäga både yttre och inre signaler. Det hjälper oss att förstå varför kroppen och världen kan kännas farliga, även när nuet är annorlunda. Perspektiven kompletterar och utvidgar det polyvagalteorin bidrar med. De bekräftar att nervsystemet inte bara reagerar i stunden, utan formas av tidigare erfarenheter och av hur hjärna, kropp och relationer kopplas ihop över tid.

Under senare år har polyvagalteorin hamnat i skottlinjen. En stor internationell forskargrupp, ledd av Paul Grossman, har argumenterat för att teorin är ”untenable” – otillräcklig som biologisk modell. Stephen Porges och kollegor har svarat i samma tidskrift och pekat på missförstånd, oenighet kring mätmetoder och hur vissa anatomiska detaljer bör tolkas.

För mig, som psykoterapeut och författare, blir frågan därför inte bara: ”Har de rätt?” utan snarare: ”Vad innebär detta för hur vi arbetar med människor som lever med trauma och dissociation?”

Polyvagalteori som arbetsmodell – inte facit

Om man skalar bort rubrikerna rör kritiken i huvudsak tre frågor:
– Hur exakt vissa fysiologiska mått, som respiratorisk sinusarytmi (RSA), speglar vagusaktivitet

– Hur tydligt vi kan dra gränser mellan olika vagala kärnor i hjärnstammen

– Hur hållbar den evolutionära berättelsen är

– Idén om en ”social vagus” som utvecklats senare än mer primitiva försvarssystem

Det är viktiga vetenskapliga frågor, men de är inte detsamma som att det centrala kliniska antagandet i polyvagalteorin är motbevisat. I sin mest koncentrerade form kan det formuleras så här: autonoma tillstånd – hur nervsystemet organiserar kroppen för kontakt, kamp/flykt eller olika energisparlägen – utgör en plattform som formar hur vi uppfattar världen, vilka känslor vi har tillgång till och hur vi kan relatera till andra.

Den idén utmanas inte direkt i Grossmans artiklar. Frågan gäller snarare hur mekanismerna bäst bör beskrivas och vilken karta över vagusnerven och hjärnstammen som är mest rimlig.

Det betyder inte att allt är oproblematiskt. Flera delar av PVT behöver nyanseras:
– Vi kan inte längre tala om RSA som ett rent och exklusivt mått på ”ventral vagus”

– Vi bör undvika formuleringar där den dorsala vagusgrenen ensam påstås orsaka nedstängning, som om det fanns en enkel strömbrytare

Samtidigt ser vi växlingar från kontakt till olika försvarstillstånd. De mönstren har inte försvunnit – och de har inte blivit mindre viktiga att förstå.

Vad handlar bråket egentligen om?

Det som gör att jag fortsatt använder polyvagalteorin som karta är inte att den ger millimeterprecision i hjärnstammen, utan att den hjälper mig att hålla ihop tre nivåer samtidigt: nervsystem, relationer och livsvillkor.

Många andra modeller för vagal reglering beskriver främst en intern krets: hjärna–hjärta–andning, uppmärksamhet–reglering. De ger viktiga pusselbitar men tenderar att beskriva reglering som något som sker inne i individen. Polyvagalteorin påminner om att nervsystemet är ett öppet system. Autonoma tillstånd formas kontinuerligt i relation till signaler om trygghet och fara i omgivningen: ansikten, röster, kroppar, maktförhållanden, kultur.

Här blir begrepp som neuroception och samreglering användbara:
– Neuroception sätter ord på att nervsystemet oavbrutet läser av säkerhet och hot utan att den tänkande hjärnan tillfrågas

– Samreglering ger språk åt det vi ser i terapirummet varje dag: att kroppar lugnar kroppar, och att frånvaro, hårdhet eller oförutsägbarhet också påverkar.

Här blir polyvagalteorins verkliga bidrag tydligt. Den flyttar fokus från ”reglera dig själv” till ”vi reglerar oss i relation”.

Det öppnar för både ett anknytningsperspektiv och ett samhällsperspektiv, där dissociation inte förstås som ett inre fel, utan som en logisk anpassning till miljöer där närvaro varit för farlig.

Öppet system istället för stängd loop

En återkommande fråga i debatten gäller den så kallade vagala paradoxen: att samma parasympatiska system kan vara inblandat både i lugn och vila och i vissa former av extrem neddragning – vasovagala reaktioner, ”feigned death”, djup hypoarousal.

Kliniskt ser vi något liknande vid traumarelaterad problematik:
– hos vissa dominerar hyperaktivering, kamp/flykttillstånd med hög sympatikusaktivering

– hos andra, särskilt vid mer uttalad dissociation, ser vi trötthet, bortkoppling, känslan av att inte vara i kroppen och en dragning bort från social kontakt.

Att parasympatikus kan vara delaktig både i trygg vila och i skyddande neddragning är inte en akademisk detalj. Det är direkt relevant när vi försöker förstå varför vi ibland stänger ner när något blir för nära eller för svårt.

Polyvagalteorin försöker hålla ihop den paradoxen. Den är inte den enda modellen, och den anatomiska förståelsen kommer sannolikt att fortsätta revideras. Kliniskt ger den oss ett språk för att säga:

”Det här är inte lathet eller ovilja. Det är ett nervsystem som försöker överleva genom att dra ned energi och närvaro.”

Ur mitt perspektiv är det en djupt humaniserande förståelse av mänskliga reaktioner och dissociation.

Paradoxen i parasympatikus – och varför den spelar roll
vid dissociation

Något jag ofta återkommer till – i text och i samtal – är att reglering behöver gå före reflektion. Det vi kallar förnuft, mentalisering, perspektivtagande och valfrihet vilar på en kroppslig plattform.

När kroppen domineras av försvar får den tänkande hjärnan ett begränsat uppdrag: överlev först, analysera sedan. Som Janina Fisher uttrycker det – prefrontala cortex (vår tänkande hjärna) är tillfälligt bortkopplad.

Här hjälper polyvagalteorin mig att prioritera:
– vid hyperaktivering är uppgiften först att hjälpa nervsystemet att minska pådraget, skapa mer utrymme, innan vi försöker förstå och omtolka

– vid energisparlägen eller dissociation handlar det om att varsamt öka närvaro genom små steg mot kroppskontakt, rytm och relation, snarare än att kräva mer känsla eller förklaringar. Debatten om exakt vilken kärna som gör vad förändrar inte denna praktiska insikt.

Den skärper möjligen ödmjukheten inför kartan, men kartan förblir användbar.

Reglering före reflektion

När jag undervisar om polyvagalteori, eller när ämnet kommer upp i intervju eller podd, försöker jag hålla tre spår levande samtidigt:

Intellektuell redlighet
– Jag nämner att det finns omfattande kritik mot delar av PVT, särskilt kring mätmetoder och anatomi.

– Jag är tydlig med att teorin inte bör behandlas som ett färdigt naturvetenskapligt facit, men fungerar bra som arbetsmodell.

Praktisk nytta
– Jag beskriver vad PVT hjälper mig med:
att se att tillståndet i kroppen styr hur vi uppfattar oss själva, andra och världen, att förstå samregleringens betydelse och att läsa dissociation som skydd.

– Jag betonar att de praktiska principerna – orientering, grundning, andning, sensorik och tryggare relationer – inte vilar på en enda teori, utan stöds av flera forskningslinjer.

Social och existentiell förankring
– Jag använder PVT för att knyta ihop nervsystem, anknytningshistoria och samtid

– Att ett nervsystem som länge tvingats prioritera försvar framför kontakt organiserar sig därefter.

– För att självreglering ska vara möjlig behöver vi tillräckligt mycket erfarenhet av samreglering.
Den förståelsen hjälper oss hitta lämpliga regleringsstöd.

– Teorin öppnar också för frågor om hur vi skapar miljöer där närvaro blir mindre farlig, i familjer, vård, skola och arbetsliv.

I kortversion brukar det låta så här: Det finns kritik mot polyvagalteorin – att teorier prövas är en del av vetenskaplig metod. Teorin är inte ett anatomiskt facit, men en arbetsmodell för att förstå hur trygghet, kropp och relation hänger ihop. Kartan kommer att fortsätta justeras. Det som består är att vi är djupt sociala varelser – våra nervsystem formas i möten med andra och behöver relationer där närvaro blir möjlig och uthärdlig.

Hur jag talar om kritiken – och vad jag behåller

I en tid med ökande stresspåslag och många som lever med långvariga, ofta dolda, traumarelaterade tillstånd är jag mindre intresserad av att välja sida i en teoretisk konflikt och mer intresserad av vilka modeller och metoder som faktiskt hjälper människor att leva i större kontakt med sig själva och med andra.

Polyvagalteorin är inte ensam, men den har varit viktig för att ge språk åt det många av oss länge sett:
– Att nervsystemet styr hur vi uppfattar världen

– Att vi reglerar oss genom andra, inte enbart i oss själva

– Att dissociation ofta är en intelligent, om än kostsam, anpassning till miljöer där närvaro varit för farlig

De delarna tänker jag fortsätta bära med mig, samtidigt som jag följer debatten, uppdaterar detaljer och väver in andra modeller. Jag ser det som en del av ett kliniskt ansvar: att hålla både omsorg och prövning levande samtidigt.

Var jag landar just nu

Texten får gärna citeras eller delas med hänvisning till källa. I mitt fall fungerar den som en gemensam utgångspunkt i utbildningar, poddar och öppna samtal om hur vi kan ta del av neurobiologiska modeller och samtidigt behålla blicken fäst vid det som händer mellan människor, här och nu.

Lina Skantze
Februari 2026

Hur texten kan användas